Fängslad, än en gång, för att ha protesterat mot Israels koloniala styre

I dag väljer vi att publicera en text av Jonathan Pollak, en israelisk aktivist som under många år varit engagerad i kampen mot Israels ockupationspolitik och koloniala styre. Artikeln publicerades i tidningen Ha’aretz den 7 januari 2020, dagen efter Jonathan Pollak gripits vid sin arbetsplats i Tel Aviv för att ha deltagit i protester på Västbanken. 

Ytterst få israeler ställer villkorslöst på ”andra sidan” i solidaritet med det palestinska folket. Jonathan är en av dem. Därför publicerar vi den här texten, som vi översatt från engelska.

Samtidigt är vi, precis som Jonathan, naturligtvis medvetna om att de israeliska medborgare som kämpar mot Israels ockupation av Palestina, mot den illegala apartheidmuren och mot belägringen av Gaza, blir behandlade på ett helt annat sätt än palestinier i samma situation. 

Det sitter tusentals palestinier – vuxna, tonåringar och barn – i israeliska fängelser, de flesta av dem under fruktansvärda förhållanden, och många av dem utan specificerade anklagelser och utan rättegång eller möjlighet till rättvisa. Ett aktuellt exempel är palestiniern Ahmed Zahran, som under sina 42 år har spenderat mer än 15 i israeliska fängelser. Senast greps han i mars 2019 och har sedan dess suttit i ”administrativt förvar” i militärt fängelse. I dagarna avslutade han en hungerstrejk som pågått i 113 dygn, som en protest mot det administrativa förvaret. Via sin familj delade han detta uttalande: 

”Jag kommer inte att underkasta mig ockupationen. Jag kommer inte att vara tyst inför detta brott. Jag höjer min röst. Om den tystas talar jag med mina ögon och med mitt hjärta. När jag konfronterar detta brott med min tomma mage och min smala kropp, är det mitt samvete som talar till alla människor i världen som älskar frihet. Jag vet att jag, mina fyra barn, min fru, mina nära och min storfamilj inte är ensamma. Vid vår sida finns alla frihetsälskande människor i världen, och därför kommer denna kamp att fortsätta tills vi segrar. ”

Jonathan Pollak vid sin förra rättegång 2010 när han dömdes till tre månaders fängelse för att ha deltagit i protester. Foto: Oren Ziv, Activestills.org

Fängslad, än en gång, för att ha protesterat mot Israels koloniala styre.

       Av Jonathan Pollak 2020.01.07

Just nu är jag inspärrad i ett israeliskt fängelse efter att ha vägrat infinna mig till, eller överhuvudtaget medverka i, den rättegång där jag och två andra åtalades för att ha deltagit i palestinska protester på Västbanken mot Israels koloniala styre. Eftersom jag är israelisk medborgare hålls rättegången i mitt fall i en israelisk domstol i Jerusalem istället för i den militära domstol där palestinier blir ställda inför rätta.

Det har gått nästan nio år sedan jag sist blev inspärrad i mer än ett par dagar. Mycket har förändrats sedan dess. Politiskt sett uppvisar dagens verklighet inga som helst likheter med den som rådde för ett årtionde sedan, och inga av dessa förändringar har varit till det bättre.

Ur politisk synvinkel förefaller omvärlden ha tappat mycket av sitt tidigare intresse för den palestinska befrielsekampen, vilket har placerat Israel på en historiskt hög nivå vad det gäller politiskt inflytande. Jag kan inte förmå mig att dryfta de djupgående förändringar som skett i det israeliska samhället eller ens dess uttalade dragning åt höger. Den israeliska vänstern är långt mer lämpad för uppgiften eftersom den håller sitt land kärt och känner en tillhörighet som jag inte kan känna och inte heller vill känna.

Själv är jag äldre, tröttare och inte i lika god form som förr. Naturligtvis är det pris som jag har betalat för mitt deltagande i kampen bara en bråkdel av det som de palestinska kamraterna har fått betala, men jag kan inte förneka att det subjektivt sett känns tungt: från de fysiska skadorna, somliga bestående, till den sporadiska uppgivenheten och känslan av hjälplöshet, samt den förlamande närvaron av förlust och död – hela den inverkan som detta har på min vardag. Ändå är det som om ju mer saker förändras, desto mer förblir allt detsamma. Nu som då framstår en fängelsevistelse som ett rimligare alternativ än varje annan möjlighet som står till buds.

De juridiska felslut som genomsyrar åtalet mot oss är inte särskilt viktiga i sammanhanget. Trots att man nog kan utgå ifrån att rättsprocessen, om jag hade valt att delta i den, troligtvis hade resulterat i att jag blev frikänd, vilar min vägran att erkänna rättens legitimitet på följande två huvudpunkter:

Den första är att mina palestinska kamrater inte får åtnjuta lyxen av att bli åtalade under de relativt drägliga omständigheter som kännetecknar de israeliska domstolarna. Istället utsätts de för den parodi på juridisk rättvisa som råder i de militära domstolarna. Till skillnad från mig ges palestinierna ingen möjlighet att vägra infinna sig till domstolen eftersom de allra flesta hålls häktade hela tiden som rättegången pågår.

Dessutom är de straff som hotar palestinierna långt hårdare än dem som specificeras i israelisk lag. Även i det här fallet är det pris som jag troligtvis kommer att få betala avsevärt lägre än mina kamraters, trots min vägran att erkänna domstolen som legitim.

Den andra, mer fundamentala anledningen till att vägra samarbeta, är att alla israeliska domstolar, vare sig de är militärdomstolar eller inte, saknar varje befogenhet att besluta i ärenden som rör motståndet mot det israeliska kolonialväldet, en hybridregim som å ena sidan utövar en förvanskad demokrati byggd på rasåtskillnad på sitt eget territorium, och en regelrätt militärdiktatur i de ockuperade områdena.

Nu när de konfronteras med denna ofantliga högervridning i israelisk politik är den krympande sionistiska vänstern – som förr utgjorde den dominerande eliten i landet – fullt upptagen med att beklaga demokratins förfall i Israel. Men vilken demokrati är det de vill försvara? Den som har tillskansat sig de palestinska medborgarnas mark och rättigheter? Den som, i bästa fall, betraktar dessa palestinier som andra klassens medborgare? Eller kanske den demokrati som styr över Gazaremsan genom en illvillig belägring samtidigt som den styr genom en militärdiktatur på Västbanken?

Trots det uppenbara i den israeliska regimens karaktär så är inte den israeliska vänstern beredd att ifrågasätta de grundläggande premisserna i den interna israeliska diskursen och medge att Israel helt enkelt inte är någon demokrati. Har aldrig varit det heller.

Om de ska delta i kampen mot Israels apartheid måste det fåtal judiska medborgare i Israel som är villiga att göra det först erkänna att de är överpriviligierade och bli beredda att betala priset som det innebär att avsäga sig dessa privilegier. Ett öppet uppror mot regimen har pågått i årtionden, lett av den palestinska motståndsrörelsen.

Priset som de inblandade har fått betala är oerhört. De judiska medborgarna i Israel måste ta sig över på andra sidan och börja gå i deras fotspår.

Om du vill skicka stöd-och solidaritetsbrev till Jonathan kan dessa skickas till mejladressen: snitz@abgt.org