PARC – en annan typ av motstånd

I december 2005 besökte en grupp studenter från VSF (Vänsterns studentförbund) Palestina för ett utbyte med palestinska studenter och aktivister kopplade till det palestinska vänsterpartiet PPP (Palestinian Peoples Party). Under vistelsen träffade vi företrädare för ett flertal palestinska organisationer, däribland PARC. Utbytet var en del av ett projekt finansierat av SIDA och Vänsterns Internationella Forum. Detta reportage publicerades ursprungligen i projektets skrift Det röda Palestina 2006.

 

1983 började ett gäng nyexaminerade palestinska agronomer att tillsammans arbeta som volontärer med rådgivning ute hos småbönderna. Det skulle bli början på en storskalig palestinsk rörelse där demokrati på gräsrotsnivå och utveckling av Palestinas jordbruk och livsmedelsförsörjning gått hand i hand. Organisationen som växte fram ur detta arbete är PARC (Palestinian Agricultural Relief Committees), och det var på deras forsknings- och utbildningsanläggning utanför Jeriko vi bodde under vårt besök.

 

Beläget i ett hörn av Västbanken nära gränsen till Jordanien har Jeriko varit relativt oberört av den senaste intifadan. Jordandalens varma klimat och bördiga jord gör det till en utmärkt plats för försöksodlingar. Under vår rundvandring bland fälten blir vi visade olika fält med bananer, paprika, bönor, majs, sallad och andra grönsaker. Alaa, som gör tio månaders praktik här efter sin agronomexamen, visar oss runt och pekar ut vilka fält som odlas med eller utan konstgödsel, och med eller utan bekämpningsmedel. Ekologisk odling är ett viktigt område för PARC. Det handlar inte minst om långsiktiga ekonomiska fördelar för småbönderna själva. Och så finns där förstås hälsoaspekten – Alaa berättar om hur många småbönder använder mycket starka bekämpningsmedel helt utan skyddsutrustning. Han stannar till vid en liten palm med plastpåsar och slangar lindade runt sig och förklarar hur man bevattnar och tar sticklingar av dadelpalmer. 

– Men det är inte alltid lätt att få småbönderna med sig, fortsätter han. Det framgår snabbt att PARC inte bara är en organisation av experter vars mål är att lära de fattiga småbönderna allt de kan. Det aktiva deltagandet och samarbetet bland gräsrötterna är ett minst lika viktigt mål. PARC är framför allt ett exempel på en rörelse som på allvar lyckats integrera demokratifrågor med rent tekniska och ekonomiska frågor på bred front.

 

Det palestinska civilsamhället är unikt i arabvärlden, berättar Ismail Daiq, generaldirektör för PARC. På 1970-talet växte en uppsjö politiska partier och frivilligorganisationer fram i Palestina. Avsaknaden av en stat, ockupationen och en traditionell frånvaro av fundamentalism (där muslimer, kristna, judar och druser med flera har levt sida vid sida i århundraden) skapade de speciella förutsättningarna för detta i Palestina. 

– Och så influerades vi förstås av det israeliska samhället, säger Ismail, som själv har en tysk doktorsexamen i jordbrukssystem. 
– Under 1980-talet utvecklades och specialiserades dessa organisationer ännu mer, fortsätter han. När PLO återvände 1993 fanns redan ett starkt och välutvecklat civilsamhälle. PARC växte snabbt som en viktig beståndsdel i denna våg, och har från slutet av 1980-talet varit den största palestinska NGO:n. I dag har PARC 140 heltidsanställda och runt 7000 volontärer, varav 600 utbildade agronomer, knutna till sig.

 

En central målsättning för PARC har alltid varit att uppmuntra delaktighet och organisering bland gräsrötterna: småbönder, kvinnor och ungdomar. 1986 genomförde PARC en studie av de palestinska småbönderna och lantarbetarna. 

– Då fann vi att åttio procent av arbetarna i denna sektor var kvinnor, berättar Ismail. Problemet var att PARC uteslutande riktat sina tjänster mot männen. 
– Detta blev en tydlig signal för oss att vi måste förändra organisationen, fortsätter han. Trots många hinder på vägen har ambitionerna slagit väl ut, och i dag är nästan femtio procent av PARC:s anställda kvinnor. 
 

– Vi kan aldrig uppnå jämställdhet utan att stödja och stärka kvinnor, fortsätter Daiq. Därför har PARC  i dag ett starkt fokus på att stärka landsbygdens kvinnor, framför allt deras ekonomiska position. 

PARC har redan bidragit till att starta över 150 kvinnoklubbar, där kvinnorna i byarna tillsammans arbetar med sina angelägenheter, utan inblandning av männen. Förutom att möjliggöra bättre samarbete och långsiktig gemensam planering i byarna, är det också ett viktigt verktyg för att utveckla för kvinnors framtida ledarskap. 

 

Många projekt har syftat till att lära ut hur kvinnorna – som oftast sköter de små jordbruken och djurhållningen – kan marknadsföra sitt överskott och skapa en egen inkomst till exempel genom att sälja hemmagjorda konserver av grönsaker som deras eget hushåll inte behöver. En central del av dessa projekt har varit de spar- och kreditföreningar som kopplats till kvinnoklubbarna, där målet varit att kunna lägga undan ungefär 20 kronor i veckan till sparande. 

– Sammanlagt har klubbarna nu sparat ihop över två miljoner dollar, berättar Ismail stolt. 

Den andra änden av sparandet är de mikrokrediter som kvinnorna kan få för att utveckla de egna jordbruken eller de många kooperativ för till exempel konservering som också byggts upp. Framgångarna har lett till att PARC redan sänt delegationer till bland annat Marocko, Tunisien och Jemen för att lära ut sitt mikrokreditsystem.

 

Före den andra intifadan var den palestinska ekonomin starkt beroende av inkomster från turismen och transaktioner från Gulfstaterna. Båda dessa inkomstkällor är i dag borta, men tack vare jordbruket har den palestinska befolkningen ändå kunnat klara sig. Runt 70 procent av befolkningen har i dag jorden som sin huvudsakliga inkomstkälla. Men att mätta en befolkning kräver inte bara att mat produceras, den måste också distribueras till mottagaren. 

 

Under den första intifadan, som Daiq beskriver som en fredlig och spontan folklig resning vars främsta vapen var demonstrationer, strejker och civil olydnad, kom PARC att spela en viktig roll som skulle stärka organisationens rykte ordentligt. PARC organiserade ett vittomspännande nätverk av matleveranser till bland annat isolerade flyktingläger under de israeliska utegångsförbuden. Genom sitt nätverk av volontärer i hela Palestina kunde man säkra inte bara produktionen, utan också distributionen av livsmedel till hela folket, trots den israeliska arméns utegångsförbud. Även under den andra intifadan har PARC bidragit med sina verktyg till att göra livet om möjligt lite smidigare och drägligare.

 

Kampen om Palestinas frihet handlar till vardags om mycket konkreta saker som vägar, träd och vattenkällor. Den israeliska strategin handlar som bekant om att stycka upp hela Västbanken till ett otal isolerade öar med hjälp av vägspärrar, bosättningar och deras tillfartsvägar som tillsammans med den ökända muren skär sönder landet i småbitar. 

– Se på Sydafrika, säger Qais Abdel-Karim från vänsterpartiet DFLP när vi träffar honom. Den israeliska strategin syftar till att skapa en massa pseudoautonoma bantustan i Palestina.. En viktig del i denna strategi är det systematiska och avsiktliga förstörandet av försörjningsmöjligheter och infrastruktur i Palestina. Bosättningar byggs på strategiskt belägna kullar, de lägger beslag på de för jordbruket så viktiga vattenkällorna i det karga landskapet, och inte minst förstör arméns bulldozers palestinska vägar, inte sällan för att upprätta egna bevakade vägar i korridorer mellan bosättningarna.

 

En framträdande metod är ödeläggandet av palestinsk jordbruksmark, inte minst den omfattande skövlingen av de ofta sekelgamla olivträd som varit ett levebröd för palestinska familjer genom generationer. 

– Det bakomliggande motivet, säger Ismail, är att Israel och dess bosättare kan göra anspråk på obrukat land. Om man plöjer ner och bränner en olivlund, samt bygger en sju meter hög betongmur mellan den och det krympande Palestina, skapar man ju ganska bra ”fakta på marken” åt sig själv. 

Under den senaste intifadan har PARC bidragit stort med sina resurser i denna kamp om landet. Med hjälp av sin maskinpark har man snabbt byggt upp nya vägar för att tråckla ihop vägnätet, vilket kostat dem 47 konfiskerade bulldozers, enligt Daiq. Hittills har PARC ensamma byggt över 350 mil nya vägar – och då ska man ha i åtanke att Västbanken inte ens mäter 15 mil från norr till söder.

 

Israeler påpekar gärna att den så kallade gröna linjen som utgör Västbankens gräns har ett passande namn, eftersom den markerar grönskans gräns. Sällan framstår de sociala och politiska aspekterna av naturen tydligare än i Palestina. På ena sidan den gröna linjen finner man storskaliga konstbevattnade odlingar och noggrant planerade skogar, på andra sidan brända fält. PARC beräknar att den israeliska armén skövlat runt 1,5 miljoner palestinska träd bara under den senaste intifadan. Som en motoffensiv har PARC planterat en halv miljon träd, och har satt två miljoner planterade träd som sitt mål. Särskilt viktigt är det att ta hand om det land som skurits av från resten av Västbanken av den israeliska muren, som ofta sträcker sig i krumbukter långt innanför Västbankens gräns. Ismail berättar om hur de ofta använder sig av sina kontakter med de få progressiva krafterna inne i Israel. Vid ett tillfälle hjälpte en kibbutz nära gränsen till: De inte bara planterade nya olivträd på den skövlade marken, utan drog även bevattningsledningar från sina egna fält och tog hand om jorden sedan den planterats.

 

I kontrast den allt mörkare utvecklingen i Palestina ger Ismail Daiq en hoppfull bild av PARC och deras arbete. Den palestinska kampen är inte bara självmordsbomber och islamism, som man lätt får intryck av från media. Där finns också ett ihärdigt folkrörelsearbete, där demokratiskt deltagande och sekularism är bärande beståndsdelar. Daiq återkommer flera gånger till just vikten av att försvara sekularismen. När vi träffar honom strax före parlamentsvalet som oväntat skulle föra Hamas till makten, ger han sin bild av de senaste årens politiska utveckling. 

– De politiska partierna slutade ganska snart vara folkrörelser och gick helt upp i den palestinska myndigheten, som vi rätt snart insåg var korrupt. Under tiden var det ingen annan än fundamentalisterna som lade någon vikt vid det ideologiska arbetet. Det är först de senaste åren vi sekulära krafter insett vikten av detta ideologiska arbete och börjat arbeta därefter, säger han. 

– Även om Hamas vinner valet stort, så kommer deras tomma löften inte räcka mer än en fem–sex år.

 

Anders Hylmö

Under Siege and Rubble – Can Fair Trade Survive Gaza’s Compound Fracture?

Under Siege and Rubble;  
Can Fair Trade Survive Gaza’s Compound Fracture? 
BY GEN SANDER 
Ramallah, West Bank, Occupied Palestinian Territory 
February 1, 2009 
 
Some would argue that fair trade never really existed in the Gaza Strip – at least not in 
the “certified” way. Needing to meet certain standards for present-day international 
export is reasonable enough, but fair trade can also exist domestically or internationally, 
without all the fuss and formalities, no? If we understand fair trade to be about dignity, 
empowerment, sustainability, justice, and social responsibility, then any form of 
exchange that meets those criteria should be recognized as just that, should it not? 
 
Before the days of Israel’s crippling siege of the Gaza Strip, six women’s couscous 
processing cooperatives were in operation in Gaza, built on the foundation of the above 
criteria. Their products, however, did not bear a fair trade certification mark that made 
the product instantly and internationally recognized as being fair trade. They were, 
however, exported by the Palestinian Agricultural Relief Committees (PARC), who is a 
member of the International Federation for Alternative Trade (IFAT, recently renamed 
the World Fair Trade Organization), so there is no question as to whether or not the 
products were actually fair trade. With the help of the Fair Trade department of PARC 
who also provided their founding infrastructure, these co-ops exported over 100 tons of 
couscous in 2006 to fair trade organizations all over Europe. That initiative had so much 
potential and seemed like a viable and promising avenue for economic development; had 
being the pivotal word. 
 
Following the January 2006 Palestinian parliament elections, which saw Hamas come to 
power, Israel’s immoral and illegal collective punishment of Gaza’s 1.5 million people 
began. It has been two and a half years now since the siege began, and ever since then 
Gaza has been described as the world’s largest prison, its borders hermetically sealed, the 
free movement of people and essential goods and services severely restricted, and its 
economy and society stunted by a prohibition on partaking in any kind of trade, never 
mind fair trade. 
 
Around this time last year PARC wrote a release outlining its concerns regarding the 
effects of the blockade on the agricultural sector in general, but more specifically on the 
six women’s couscous processing cooperatives operating there. It seemed as though the 
situation could not get any worse; production requirements were not allowed into the 
Gaza Strip, and all agricultural products were not allowed out of the Gaza Strip. The 
results were visibly devastating. The ban on exports led the deterioration of the 
agricultural sector, which led to the closure of many farms and all six couscous co-ops, 
which had a direct impact on hundreds of people whose lives depended on their 
continued existence. Additionally, with the incapacity to produce and the inability to 
purchase or sell came a surge of food insecurity not yet know to the people of Gaza.  
 
The likelihood of the situation deteriorating seemed impossible at the time but, obviously, 
it just got worse – much worse. Gaza’s initial break just became a compound fracture. 
 
January 18th, 2009, marked the ‘last day’ of Israel’s deadly 22-day assault – ironically 
dubbed “Operation Cast Lead” – which killed over 1,300 people, 895 of which were 
civilians, and left nearly 5,000 injured. The damage caused to public and private 
infrastructure was unprecedented, and the agricultural sector suffered a near 
insurmountable amount of devastation. On January 19th, the agriculture minister of Gaza 
declared that 60 percent of the Strip’s agricultural land was destroyed, along with 80 
percent of all agricultural products for this season, with a total economic loss for the 
sector alone estimated at 170,000,000 USD (Palestine News Network, January 24, 2009; 
PARC/Gaza, January 12, 2009). The fair trade sector, which had already been rendered 
inept by the siege, has endured an even greater setback. According to PARC’s Gaza 
branch, one of the couscous co-ops in Sheikh Radwan was completely destroyed, leaving 
five co-ops (barely) standing and in a condition so fragile their future has become even 
more tenuous than it was just one month ago. Clearly, the Israeli war machine has 
systematically left in its wake a mess so colossal that it has been estimated that the Gaza 
Strip has just been set back at least twenty years.  
 
Whatever hope Gaza was holding onto for the possibility of fair trade ever catching on 
again has now been thoughtlessly thwarted by the Israeli Occupation Forces. 
Understandably, the focus is no longer on fair trade, or even on trade for that matter, but 
on survival and other immediate needs that generally need tending to after an atrocity of 
this sort, such as mourning those you’ve lost, healing your wounded children and trying 
to rebuild your home. Gaza’s compound fracture needs to be nurtured before it can think 
of joining the global playing field again – we can only hope that next time it is an equal 
playing field. 
 
For the moment, Gaza desperately requires immediate humanitarian aid in order to offer 
some instant relief to the civilian population – there is no question about that. PARC, 
however, firmly believes that aid is indisputably unsustainable and is urging the 
international community to foster an environment and humanity of fair trade, rather than 
one of aid. Israel’s siege of the Gaza Strip needs to be lifted immediately in order to help 
put an end to the humanitarian catastrophe that is occurring, before it’s too late, and 
before we regret our inaction once again.   
 
 
*** Since 1983 PARC has been a leading Palestinian NGO working in the field of rural 
development, environment protection, and women empowerment. They offer superior 
technical assistance and support, along with extension services, to individuals and 
organizations working in similar fields. For more information please visit their websites 
http://www.parc.ps/  and http://www.palestinianfairtrade.ps/  *** 
 
 
*** Gen Sander currently lives in Ramallah, West Bank. She works in the Fair Trade 
Department of PARC and teaches a beginner’s photography class at Aida Refugee Camp.

Intervju med PFU

 På Västbanken är ungefär 350 000 palestinier (cirka 70 000 familjer) i stor utsträckning beroende av sina oliver och av olivoljeproduktion. Bondeorganisationen Palestinian Farmers Union, PFU, driver sedan flera år ett olivoljeprogram som syftar till att stötta bönderna i förbättrade produktionsmetoder, marknadsföring och försäljning av olivolja. En verksamhet som gett bra resultat och som utvecklas i en positiv riktning. Men PFU arbetar även med andra frågor kring jordbruket i regionen, frågor som kan vara av livsviktig karaktär för både bönderna och den övriga delen av den palestinska befolkningen. I staden Tulkarem på norra Västbanken träffade vi Abu Jamil, regionalt anställd i PFU, och i Ramallah träffade vi Issa Shetleh som arbetar med PFU centralt.

      PFU startades 1993, med hjälp av den ickestatliga organisationen Palestinian Agricultural Relief Committee, PARC, men vi är en fristående organisation, säger Abu Jamil. när vi träffar honom i ett litet kontorsrum i Tulkarem i november 2007. Vi är en fristående organisation och vi gör ingen skillnad på var bönderna har sina sympatier, de kan rösta på Hamas eller på Fateh. Vi började arbeta med olivoljefrågorna och med en alternativ export för fem år sedan eftersom det blev förbjudet för oss att exportera till de andra arabländerna. Nu har de lättat en del på de restriktionerna. Själv har jag haft många olika seminarier om olivolja bland annat i Tyskland och i Frankrike. Vi tar in en massa aspekter i arbetet nu. Och varför gör vi det? Vi lever i en globaliserad tid och vi måste hjälpa bönderna med att utveckla odlingsmetoderna och marknadsföringen. Den största delen av befolkningen i Palestina är bönder och de är helt beroende av sina produkter. Dessutom representerar olivoljan Palestina, traditionellt och historiskt.

Vad gör ni för bönderna?

      För det första arbetar vi inte bara med olivolja utan också med andra saker. Till exempel med de skatter bönderna betalar när de köper varor de behöver till jordbruket. Genom advokater ser vi till att skatterna kommer tillbaka och att de delas ut till bönderna. Vi arbetar också med försäkringar: det är något som de bönder som väljer att organisera sig i PFU får. Med skatten ligger det till så att vi köper det mesta vi  behöver av Israel men enligt lagen så  ska inte bönderna betala den skatten. Alltså  tar den palestinska myndigheten tillbaka skatten och PFU ser till att den går tillbaka till de bönder som är medlemmar i PFU och kan visa kvitton på vad de betalt. Försäkringarna jag pratade om omfattar hela familjerna. Vi försöker även att hjälpa de småbönder som inte organiserar sig i PFU men de får inte försäkringarna och de får inte hjälp med att få tillbaka skatterna. Men ett medlemskap kostar tio shekel (cirka sjutton kronor) per år så vi pratar inte om några stora summor.

      Andra frågor vi arbetar med är djurhållning och att försöka marknadsföra och utveckla mjölkproduktionen och mjölkprodukter. Vi tillhandahåller små och stora lokaler för mjölken, laboratorier för att testa den och vi arbetar med ett företag som saluför den. Dessutom försöker vi arbeta med att byta produkter mellan olika områden på Västbanken. Vi kan ta frukt från Hebron till exempel och skicka dit mjölk istället. Och vi hjälper bönderna med foder till sina djur, köper stora mängder från något företag och hjälper bönderna med krediter på upp till sex månader. Det kan ju hända att de väntar på att få pengar för till exempel tomater de odlar och då kanske de inte har kontanter för att kunna köpa foder till sina djur.

      En annan sak är att vi  har startat en liten sparkassa för bönderna. Bönderna får oftast inga lån från vanliga banker så därför ser vi till att de kan få små lån från oss. De kan låna till exempel tusen dollar och så betalar de tillbaka pengarna under en tvåårsperiod. Vi samarbetar med jordbruksministeriet, ett samarbete som är mycket bra. Vi stödjer projekt för vägar i trakten och vi har ett projekt med att skapa 140 regnvattensamlare för  att förbättra vattensituationen. En av våra största vattenreservoarer här i Tulkarem ligger nära muren och kontrolleras av israelerna. Kommer du i närheten av den riskerar du  att bli skjuten!

Hur finansierar ni verksamheten?

      Från början tog vi ett stort lån i en kuwaitisk bank, ett lån på två miljoner jordanska dinarer.

Hur ser situationen ut för de palestinska bönderna?

      Jordbruket är en stor sektor i Palestina: Nästan sextio procent av palestinierna är bönder. Och naturligtvis drabbas bönderna hårt av en massa saker här: Ockupationen, den israeliska kontrollen av vattnet, vägspärrarna, problem med import och transport av varor mellan olika delar av Västbanken. Vi försökte till exempel exportera 500 djur till Gaza och det tog oss två månader av förhandlingar innan vi lyckades! Djuren blev klassade som en säkerhetsrisk. Ofta förhindras transporter. En enda israelisk soldat kan klassa någonting som en säkerhetsrisk! Och sen har vi muren. 16 000 dunums (
1 dunum=1000 kvadratmeter) finns bakom muren och 3000 dunums förstördes av tanks i samband med byggandet av muren. I byn Katin har bönderna till exempel 6000 dunums som är isolerade bakom muren. De palestinska bönderna var de första som slogs mot muren! Apartheidmuren har ställt till en enorm skada i det här området. Tulkarem är en av de mest kända jordbrukstrakterna på Västbanken och muren förstörde en enorm mängd träd och la massor av mark bakom muren.

      Sen har vi direkt förstörelse av olivträd och växthus. Vi har en stor grönsaksproduktion med fyratusen växthus men massor av olivträd har ryckts upp med rötterna och hundratals växthus i det här området har förstörts av de israeliska soldaterna och av bosättare. Sedan muren började byggas 2002 har 25 000 olivträd förstörts bara här i Tulkarem. Då räknar vi också med de träd som finns bakom muren eftersom bönderna inte kommer åt dem. Här i Tulkarem finns också en kemisk fabrik som flyttades hit från Israel för att den ansågs för farlig för människors hälsa där. De dagar vinden ligger på åt väster stängs fabriken så invånarna i Israel ska slippa utsläppen!

Berätta lite om den palestinska olivoljan…

      Om vi pratar om olivolja så är vårt största projekt just nu ett samarbete med den italienska regeringen runt olivolja. Och vi  har ett konstant pågående projekt med plantering av olivträd. Exporten av olivolja är mycket, mycket viktig. Förra året, som var ett bra år, producerades trettiofem tusen ton olivolja och de lokala behoven är kanske åtta till tio ton. Minst tjugofem tusen ton fanns alltså över… För exporten väljer vi ut de fattigaste familjerna som har störst behov av inkomster och sen går vi uppåt. Vi har hela statistiken över vilka som har det sämst ställt. Oftast kommer bönderna hit till kontoret och berättar hur de har det. Ett problem med olivoljan är att bönderna får vänta flera månader på  sin betalning, det är därför delar av den olja som exporteras betalas i förskott av kunderna. Vi har ju också kostnader för filtrering, buteljering och för etiketter och transporter.

När vi några dagar senare träffar Issa Shetleh på PFU:s centrala kontor i Ramallah berättar han att hela den palestinska olivoljeexporten – med PARC, PFU, olika fair tradeorganisationer och de kommersiella intressena som aktörer – kan nå en export på ungefär 5000 ton för närvarande. Alltså tvingas de sälja till Israel som ofta köper upp olivoljan till ett relativt lågt pris, märker om den och exporterar den. Den alternativa exporten syftar alltså både till att få ett bättre pris och att slippa tvingas exportera till ockupationsmakten Israel. Fler och fler bönder ställer om till helt ekologisk odling och PFU har anlitat ett egyptiskt cerifieringsorgan för att få stora delar av olivoljan rättvisemärkt.

      Vårt olivoljeprogram är avancerat, säger Issa Shetleh. Bland annat har vi hjälp flera månader i sträck av en fransk olivoljeexpert som just nu arbetar med att lära oss testa smaken på oljan. Genom ekologiska produktionsmetoder försöker vi också stabilisera produktionen så den inte går så mycket upp och ned från år till år. Det går att förbättra produktionsmetoderna och det går att ta hand om träden och markerna bättre, då slipper vi svackor och kan förse marknaden kontinuerligt. Dessutom går vi mer och mer över till att lagra oljan i ståltankar istället för de plasttankar där vi tidigare lagrat den. De är visserligen mycket dyrare men där kan oljan lagras i två år utan att tappa i kvalité mot ett halvår för plasttankarna.

Hur ser kvinnornas roll ut i organisationen och i de kooperativ ni samarbetar med?

– För det första arbetar vi bara med kooperativ och inte med enskilda bönder. Och kvinnorna deltar i hög utsträckning. År 2005 var tio av de fyrtiofem kooperativ som vi arbetar med kvinnokooperativ och i de andra kooperativen finns det många kvinnliga medlemmar. 2005 var sjutton procent av medlemmarna kvinnor och vi försöker utöka det antalet. Nu försöker vi utveckla ett speciellt kvinnoprogram genom tre av kooperativen: Vi ska pröva att låta kvinnorna göra oliv- och tomatpasta. Vi tänkte försöka göra det dels genom kvinnokooperativen och dels genom kvinnor i kooperativen. Dessutom har vi sju kvinnor anställda här på huvudkontoret, vilket är över hälften av de anställda här.

 

Jord & Frihets resor till Palestina

Hösten 2007 gjorde vi i Jord och Frihet vår första resa till Palestina. Under ett par intensiva veckor i november besökte vi bönder, kooperativ och företrädare för bondeorganisationen PFU, främst i de norra delarna av Västbanken, där oljan vi säljer produceras. Vi träffade lokala, regionala och centrala delar av PFU i Tulkarem, Jayyous, Salfit och Ramallah. Vi träffade enskilda bönder och hela byar och samhällen som drabbats hårt av apartheidmuren, jordbruksspärrrar eller bosättarvåld och vi fick med egna ögon se den verklighet som hela det palestinska folket lever under. Men vi fick också ta del av den enorma generositet och nyfikenhet som folket i Palestina visar sina besökare och vänner. Resan 2007 fokuserade vi till stor del på att samla så mycket information som möjligt om det palestinska jordbruket, om böndernas situation, om PFU och dess arbete och om den olivolja som produceras i regionen.

Hösten 2008 gjorde vi en ny resa till Palestina. Den här gången deltog vi i den årligt återkommande ”Olivskördekampanjen”. Kampanjen samlar stora delar av det palestinska folket och dess organisationer i syfte att underlätta den viktiga skörden. Med tanke på att olivträdet är själva symbolen för Palestina är det dessutom en flera veckor lång lovsång till landet och jorden. Från Hebron i söder till Jenin i norr går barn, ungdomar, vuxna och gamla ut för att plocka oliver under några intensiva höstveckor. Volontärer i alla åldrar från i stort sett hela världen sluter upp för att under några timmar, dagar eller veckor visa sin solidaritet genom att delta i skörden eller i vakthållning och rapportering av övergrepp. Under olivskörden intensifierar bosättare och militär sina trakasserier av palestinierna och den praktiskt inriktade solidariteten betyder mycket för byar och enskilda familjer på Västbanken. 2008 års olivskörd avslutades officiellt strax innan 15 november och storleken på skörden och priset på olivoljan började diskuteras mellan kooperativen och bondeorganisationerna. Trots att årets skörd blev mindre än förväntat började olja från Västbanken skepppas ut över världen nästan omedelbart.

p1010667

Om PARC/Al Reef

Palestinian Agricultural Relief Committee, PARC, är en fristående palestinsk NGO (ickestatlig organisation) med nära band till det reformerade palestinska kommunistpartiet PPP. PARC arbetar med olika utvecklingsprojekt inom jordbrukssektorn och med aktivt stöd till bönder och bondeorganisationer. För att underlätta försäljningen och exporten av till exempel olivolja, couscous, dadlar, soltorkade tomater med flera produkter har PARC startat företaget Al Reef i Ram, strax utanför Ramallah. PARC/Al Reef sköter tappning av olivolja på flaska, etikettering, förpackning och själva exporthanteringen. De håller dessutom i kontakterna med utländska kunder. Genom PARC/Al Reef har även produktion av ekologisk couscous i ett samarbete mellan bönder i Jenin och kvinnokooperativ i Jericho utvecklats i positiv riktning.

Om PFU – Palestinian Farmers Union

En av våra samarbetspartners är Palestinian Farmers Union, PFU. PFU är en bondeorganisation som arbetar med att stötta de palestinska bönderna och ta tillvara deras intressen på kort och på lång sikt, oavsett politisk hemhörighet. Bland annat hjälper PFU till att förbättra metoderna för olivodling och olivoljeproduktion. Det kan handla om kurser i vård av mark och träd eller genom utbildning om bättre lagringsmöjligheter och minskad användning av bekämpningsmedel. I princip får bönderna hjälp att förbättra sitt arbete i hela produktionsledet: från odling till lagring, transport, prissättning och försäljning. För närvarande arbetar PFU med cirka 25 kooperativ som producerar olivolja. Genom PFU:s arbete har bönderna också fått alternativa exportmöjligheter: Sedan några år tillbaka säljer de olivolja av hög kvalité, både konventionell och ekologisk, till solidaritetsgrupper och alternativa handelsorganisationer i Europa, USA och Japan. En export som undan för undan vuxit och ger bönderna extra inkomster tack vare en fair trade-premie.

Andra prioriterade områden för PFU:s arbete är bland annat:

  • Inhämtning och återutdelning av de skatter bönderna betalt till Israel för utsäde, redskap och jordbruksmaskiner
  • Organiserat utbyte av olika jordbruksprodukter mellan olika delar av Västbanken, och mellan Västbanken och Gaza
  • Hjälp med kooperativ organisering
  • Förbättring av odlings- och lagringsmöjligheter
  • Hjälp och stöd vid omställning till ekologisk produktion
  • Mindre jordbrukskrediter
  • Försäkringsfrågor
  • En aktiv politik för att öka kvinnors deltagande i jordbruksarbetet och deltagande i kooperativ
  • Nyplantering av oliv- mandel och citrusträd som förstörts av israelisk militär eller bosättare

Mer om olivoljan…

Exporten från Palestina sköts av Palestinian agricultural relief committee (PARC) i samarbete med fackföreningen Palestinian farmers union (PFU).

Olivoljeproducenternas organisation PFU har närmare 7000 bönder på Västbanken som medlemmar och ett av PFUs mål är att organisera bönderna i kooperativ. Kooperativens största arbete är inköp av frön, maskiner och material samt försäljning av skördar eller förädlade varor. Mestadels brukas jorden i områdena individuellt men olivskörden är till stor del något som görs gemensamt. PFU bistår även bönderna med råd kring tappning, pressning och försäljning av olivolja. PFU försöker hjälpa alla olivodlare att sälja olja, men just nu prioriteras de familjer som drabbats hårdast av Israels apartheidmur eller av annan slags repression.

Stadsråden i varje stad deltar i bedömningen av vilka familjer som behöver stödet mest och tar till exempel hänsyn till om familjemedlemmar fängslats eller dödats. Olivoljan från palestina är viktig för hela familjer, och PFUs bedömningar av vilka som behöver mest stöd med försäljning av olja baseras på hela familjens situation, inte på männens.

Kamp för jorden – Salfeet
Salfeet är en av de regioner som drabbats hårdast av Israels ockupationer. redan i början av 1900-talet kom de första kolonisatörerna till området men de största strömmarna kom efter 1948 när staten Israel bildades. Palestinierna fick dock behålla sin mark ända fram till 1967 när de riktigt stora markockupationerna började. 1970 upptog bosättningarna 5 hektar mark, i dag tar de över 1000 hektar i anspråk. Till detta kommer Israels apartheidmur, den så kallade ”säkerhetsmuren” som flyttar stora delar av palestiniernas mark till den israeliska sidan av muren. I Salfeet finns 17 israeliska bosättningar och 19 palestinska samhällen. De palestinska områdena är zoner, avskurna från varandra av gränsposteringar, vägspärrar och i allt fler fall en 5 meter hög betongmur.

Konsekvenserna för palestiniernas sociala liv är katastrofala, men även ekonomin drabbas hårt eftersom transporterna av varor mellan städerna försvårats. Särskilt känsligt är detta för olivodlarna som är beroende av att pressa oliverna kort efter skörden för att få en bra kvalité på olivoljan. I Salfeet är 90 procent av bönderna olivoljeproducenter.

Krig mot det civila samhällets ekonomi
Olivoljan från Salfeet är känd för sin höga kvalité men just nu finns stora mängder olja i lager samtidigt som bönderna inte har råd att köpa livsmedel. På grund av vägspärrarna är det svårt att transportera oljan till andra delar av Västbanken.

Den palestinska myndigheten skrev 1994 ett avtal med Israel (Parisavtalet) som skulle möjliggöra export till andra länder. Sedan den andra intifadan började har dock den tidigare stora exporten till Gulfländerna och Jordanien blivit i stort sett omöjlig.

Förutom den olagliga blockaden av export driver Israel också ett ekonomiskt krig mot olivodlarna. I september – innan palestinierna skördar sina oliver – sänker israelerna priset på sin egen olivolja och säljer in stora kvantiteter på den palestinska marknaden. Ett par månader senare kan de köpa upp palestinsk olivolja till underpriser.

Om oliverna
Olivträd är lämpade för miljön på Västbanken: de kräver väldigt lite vatten och står sig i flera år utan att vattnas. Hugger man ned ett olivträd kommer snabbt nya skott ur stubben.

Oliver skördas i tvåårscykler. Första året genererar bra skörd, andra året ger sämre skördar. Oliverna skördas i oktober-november. Dröjer plockningen höjs syrenivån i oliverna, vilket ger sämre olja. I Salfeetregionen finns en slags lag som säger att oliverna måste plockas för hand, i andra regioner används redskap fästade på pinnar. Ursprungligen pressades oljan ur oliverna med hjälp av sten för att sedan centrifugeras för att få ut vätskan ur oljan. Numer sker pressningen oftast i maskiner som kooperativen äger tillsammans. Ett ton oliver ger mellan 250 och 300 liter olja.

Det är regionen som ger oljan dess smak, lukt och färg. För att åstadkomma den bästa oljan är det viktigt att oliverna skördas i rätt tid och inte mosas vid den snabba transporten till pressarna. Helst ska inte mer än 7 dagar gå mellan skörd och pressning. Detta är något som den israeliska militären vet och leveranser försenas vid vägspärrar så att hela skördar förstörs.

Oljan vi importerar och säljer är dyrare än den billigaste olja du hittar i en vanlig affär. Det beror dels på den ibland ålderdomliga och ineffektiva produktionsprocessen kooperativen är hänvisade till, och dels på att inte bönderna ska tvingas sälja sin olja till underpriser.

Vi kan garantera att du får en god och karaktärrik olja som passar både till matlagning och kalla rätter. Kvalitetsmässigt klassas den olivolja som Jord & Frihet importerar från Palestina som jungfruolja.

Tveka inte att kontakta oss om du vill veta mer! Maila till info@jordfrihet.org eller skriv ett brev, adressen hittar du nedan.

 

Vi fortsätter stödet till Gaza!

I början av januari fick vi ett upprop från P.A.R.C. (Palestinian Agricultural Relief Committee). I uppropet berättade de att de, tillsammans med ett tiotal andra civila organisationer i Palestina, startat en blixtkampanj för Gazas befolkning och bad om stöd till förnödenhetspaket. Varje paket kostar 50 euro (cirka 550 kronor) och innehåller bland annat mjölkpulver, bönor, sardiner, kex, ljus och hygienartiklar.

P.A.R.C. samordnar leveranserna med FN-organet UNRWA och Röda Korset, som är några av de få organisationer som kommer in i Gaza. Sedan den 9 januari har vi skickat ned mer än 120 000 kronor, insamlat bland vänner, kamrater, släktingar och solidariskt inställda medborgare. På grund av de enorma behoven fortsätter vi insamlingen ytterligare ett par veckor. 

Bidrag kan sättas in på Jord och Frihets Plusgirokonto 87 38 97-3. Märk inbetalningen ”Gaza”.

Jord och Frihet