PARC – en annan typ av motstånd

I december 2005 besökte en grupp studenter från VSF (Vänsterns studentförbund) Palestina för ett utbyte med palestinska studenter och aktivister kopplade till det palestinska vänsterpartiet PPP (Palestinian Peoples Party). Under vistelsen träffade vi företrädare för ett flertal palestinska organisationer, däribland PARC. Utbytet var en del av ett projekt finansierat av SIDA och Vänsterns Internationella Forum. Detta reportage publicerades ursprungligen i projektets skrift Det röda Palestina 2006.

 

1983 började ett gäng nyexaminerade palestinska agronomer att tillsammans arbeta som volontärer med rådgivning ute hos småbönderna. Det skulle bli början på en storskalig palestinsk rörelse där demokrati på gräsrotsnivå och utveckling av Palestinas jordbruk och livsmedelsförsörjning gått hand i hand. Organisationen som växte fram ur detta arbete är PARC (Palestinian Agricultural Relief Committees), och det var på deras forsknings- och utbildningsanläggning utanför Jeriko vi bodde under vårt besök.

 

Beläget i ett hörn av Västbanken nära gränsen till Jordanien har Jeriko varit relativt oberört av den senaste intifadan. Jordandalens varma klimat och bördiga jord gör det till en utmärkt plats för försöksodlingar. Under vår rundvandring bland fälten blir vi visade olika fält med bananer, paprika, bönor, majs, sallad och andra grönsaker. Alaa, som gör tio månaders praktik här efter sin agronomexamen, visar oss runt och pekar ut vilka fält som odlas med eller utan konstgödsel, och med eller utan bekämpningsmedel. Ekologisk odling är ett viktigt område för PARC. Det handlar inte minst om långsiktiga ekonomiska fördelar för småbönderna själva. Och så finns där förstås hälsoaspekten – Alaa berättar om hur många småbönder använder mycket starka bekämpningsmedel helt utan skyddsutrustning. Han stannar till vid en liten palm med plastpåsar och slangar lindade runt sig och förklarar hur man bevattnar och tar sticklingar av dadelpalmer. 

– Men det är inte alltid lätt att få småbönderna med sig, fortsätter han. Det framgår snabbt att PARC inte bara är en organisation av experter vars mål är att lära de fattiga småbönderna allt de kan. Det aktiva deltagandet och samarbetet bland gräsrötterna är ett minst lika viktigt mål. PARC är framför allt ett exempel på en rörelse som på allvar lyckats integrera demokratifrågor med rent tekniska och ekonomiska frågor på bred front.

 

Det palestinska civilsamhället är unikt i arabvärlden, berättar Ismail Daiq, generaldirektör för PARC. På 1970-talet växte en uppsjö politiska partier och frivilligorganisationer fram i Palestina. Avsaknaden av en stat, ockupationen och en traditionell frånvaro av fundamentalism (där muslimer, kristna, judar och druser med flera har levt sida vid sida i århundraden) skapade de speciella förutsättningarna för detta i Palestina. 

– Och så influerades vi förstås av det israeliska samhället, säger Ismail, som själv har en tysk doktorsexamen i jordbrukssystem. 
– Under 1980-talet utvecklades och specialiserades dessa organisationer ännu mer, fortsätter han. När PLO återvände 1993 fanns redan ett starkt och välutvecklat civilsamhälle. PARC växte snabbt som en viktig beståndsdel i denna våg, och har från slutet av 1980-talet varit den största palestinska NGO:n. I dag har PARC 140 heltidsanställda och runt 7000 volontärer, varav 600 utbildade agronomer, knutna till sig.

 

En central målsättning för PARC har alltid varit att uppmuntra delaktighet och organisering bland gräsrötterna: småbönder, kvinnor och ungdomar. 1986 genomförde PARC en studie av de palestinska småbönderna och lantarbetarna. 

– Då fann vi att åttio procent av arbetarna i denna sektor var kvinnor, berättar Ismail. Problemet var att PARC uteslutande riktat sina tjänster mot männen. 
– Detta blev en tydlig signal för oss att vi måste förändra organisationen, fortsätter han. Trots många hinder på vägen har ambitionerna slagit väl ut, och i dag är nästan femtio procent av PARC:s anställda kvinnor. 
 

– Vi kan aldrig uppnå jämställdhet utan att stödja och stärka kvinnor, fortsätter Daiq. Därför har PARC  i dag ett starkt fokus på att stärka landsbygdens kvinnor, framför allt deras ekonomiska position. 

PARC har redan bidragit till att starta över 150 kvinnoklubbar, där kvinnorna i byarna tillsammans arbetar med sina angelägenheter, utan inblandning av männen. Förutom att möjliggöra bättre samarbete och långsiktig gemensam planering i byarna, är det också ett viktigt verktyg för att utveckla för kvinnors framtida ledarskap. 

 

Många projekt har syftat till att lära ut hur kvinnorna – som oftast sköter de små jordbruken och djurhållningen – kan marknadsföra sitt överskott och skapa en egen inkomst till exempel genom att sälja hemmagjorda konserver av grönsaker som deras eget hushåll inte behöver. En central del av dessa projekt har varit de spar- och kreditföreningar som kopplats till kvinnoklubbarna, där målet varit att kunna lägga undan ungefär 20 kronor i veckan till sparande. 

– Sammanlagt har klubbarna nu sparat ihop över två miljoner dollar, berättar Ismail stolt. 

Den andra änden av sparandet är de mikrokrediter som kvinnorna kan få för att utveckla de egna jordbruken eller de många kooperativ för till exempel konservering som också byggts upp. Framgångarna har lett till att PARC redan sänt delegationer till bland annat Marocko, Tunisien och Jemen för att lära ut sitt mikrokreditsystem.

 

Före den andra intifadan var den palestinska ekonomin starkt beroende av inkomster från turismen och transaktioner från Gulfstaterna. Båda dessa inkomstkällor är i dag borta, men tack vare jordbruket har den palestinska befolkningen ändå kunnat klara sig. Runt 70 procent av befolkningen har i dag jorden som sin huvudsakliga inkomstkälla. Men att mätta en befolkning kräver inte bara att mat produceras, den måste också distribueras till mottagaren. 

 

Under den första intifadan, som Daiq beskriver som en fredlig och spontan folklig resning vars främsta vapen var demonstrationer, strejker och civil olydnad, kom PARC att spela en viktig roll som skulle stärka organisationens rykte ordentligt. PARC organiserade ett vittomspännande nätverk av matleveranser till bland annat isolerade flyktingläger under de israeliska utegångsförbuden. Genom sitt nätverk av volontärer i hela Palestina kunde man säkra inte bara produktionen, utan också distributionen av livsmedel till hela folket, trots den israeliska arméns utegångsförbud. Även under den andra intifadan har PARC bidragit med sina verktyg till att göra livet om möjligt lite smidigare och drägligare.

 

Kampen om Palestinas frihet handlar till vardags om mycket konkreta saker som vägar, träd och vattenkällor. Den israeliska strategin handlar som bekant om att stycka upp hela Västbanken till ett otal isolerade öar med hjälp av vägspärrar, bosättningar och deras tillfartsvägar som tillsammans med den ökända muren skär sönder landet i småbitar. 

– Se på Sydafrika, säger Qais Abdel-Karim från vänsterpartiet DFLP när vi träffar honom. Den israeliska strategin syftar till att skapa en massa pseudoautonoma bantustan i Palestina.. En viktig del i denna strategi är det systematiska och avsiktliga förstörandet av försörjningsmöjligheter och infrastruktur i Palestina. Bosättningar byggs på strategiskt belägna kullar, de lägger beslag på de för jordbruket så viktiga vattenkällorna i det karga landskapet, och inte minst förstör arméns bulldozers palestinska vägar, inte sällan för att upprätta egna bevakade vägar i korridorer mellan bosättningarna.

 

En framträdande metod är ödeläggandet av palestinsk jordbruksmark, inte minst den omfattande skövlingen av de ofta sekelgamla olivträd som varit ett levebröd för palestinska familjer genom generationer. 

– Det bakomliggande motivet, säger Ismail, är att Israel och dess bosättare kan göra anspråk på obrukat land. Om man plöjer ner och bränner en olivlund, samt bygger en sju meter hög betongmur mellan den och det krympande Palestina, skapar man ju ganska bra ”fakta på marken” åt sig själv. 

Under den senaste intifadan har PARC bidragit stort med sina resurser i denna kamp om landet. Med hjälp av sin maskinpark har man snabbt byggt upp nya vägar för att tråckla ihop vägnätet, vilket kostat dem 47 konfiskerade bulldozers, enligt Daiq. Hittills har PARC ensamma byggt över 350 mil nya vägar – och då ska man ha i åtanke att Västbanken inte ens mäter 15 mil från norr till söder.

 

Israeler påpekar gärna att den så kallade gröna linjen som utgör Västbankens gräns har ett passande namn, eftersom den markerar grönskans gräns. Sällan framstår de sociala och politiska aspekterna av naturen tydligare än i Palestina. På ena sidan den gröna linjen finner man storskaliga konstbevattnade odlingar och noggrant planerade skogar, på andra sidan brända fält. PARC beräknar att den israeliska armén skövlat runt 1,5 miljoner palestinska träd bara under den senaste intifadan. Som en motoffensiv har PARC planterat en halv miljon träd, och har satt två miljoner planterade träd som sitt mål. Särskilt viktigt är det att ta hand om det land som skurits av från resten av Västbanken av den israeliska muren, som ofta sträcker sig i krumbukter långt innanför Västbankens gräns. Ismail berättar om hur de ofta använder sig av sina kontakter med de få progressiva krafterna inne i Israel. Vid ett tillfälle hjälpte en kibbutz nära gränsen till: De inte bara planterade nya olivträd på den skövlade marken, utan drog även bevattningsledningar från sina egna fält och tog hand om jorden sedan den planterats.

 

I kontrast den allt mörkare utvecklingen i Palestina ger Ismail Daiq en hoppfull bild av PARC och deras arbete. Den palestinska kampen är inte bara självmordsbomber och islamism, som man lätt får intryck av från media. Där finns också ett ihärdigt folkrörelsearbete, där demokratiskt deltagande och sekularism är bärande beståndsdelar. Daiq återkommer flera gånger till just vikten av att försvara sekularismen. När vi träffar honom strax före parlamentsvalet som oväntat skulle föra Hamas till makten, ger han sin bild av de senaste årens politiska utveckling. 

– De politiska partierna slutade ganska snart vara folkrörelser och gick helt upp i den palestinska myndigheten, som vi rätt snart insåg var korrupt. Under tiden var det ingen annan än fundamentalisterna som lade någon vikt vid det ideologiska arbetet. Det är först de senaste åren vi sekulära krafter insett vikten av detta ideologiska arbete och börjat arbeta därefter, säger han. 

– Även om Hamas vinner valet stort, så kommer deras tomma löften inte räcka mer än en fem–sex år.

 

Anders Hylmö