Intervju med PFU

 På Västbanken är ungefär 350 000 palestinier (cirka 70 000 familjer) i stor utsträckning beroende av sina oliver och av olivoljeproduktion. Bondeorganisationen Palestinian Farmers Union, PFU, driver sedan flera år ett olivoljeprogram som syftar till att stötta bönderna i förbättrade produktionsmetoder, marknadsföring och försäljning av olivolja. En verksamhet som gett bra resultat och som utvecklas i en positiv riktning. Men PFU arbetar även med andra frågor kring jordbruket i regionen, frågor som kan vara av livsviktig karaktär för både bönderna och den övriga delen av den palestinska befolkningen. I staden Tulkarem på norra Västbanken träffade vi Abu Jamil, regionalt anställd i PFU, och i Ramallah träffade vi Issa Shetleh som arbetar med PFU centralt.

      PFU startades 1993, med hjälp av den ickestatliga organisationen Palestinian Agricultural Relief Committee, PARC, men vi är en fristående organisation, säger Abu Jamil. när vi träffar honom i ett litet kontorsrum i Tulkarem i november 2007. Vi är en fristående organisation och vi gör ingen skillnad på var bönderna har sina sympatier, de kan rösta på Hamas eller på Fateh. Vi började arbeta med olivoljefrågorna och med en alternativ export för fem år sedan eftersom det blev förbjudet för oss att exportera till de andra arabländerna. Nu har de lättat en del på de restriktionerna. Själv har jag haft många olika seminarier om olivolja bland annat i Tyskland och i Frankrike. Vi tar in en massa aspekter i arbetet nu. Och varför gör vi det? Vi lever i en globaliserad tid och vi måste hjälpa bönderna med att utveckla odlingsmetoderna och marknadsföringen. Den största delen av befolkningen i Palestina är bönder och de är helt beroende av sina produkter. Dessutom representerar olivoljan Palestina, traditionellt och historiskt.

Vad gör ni för bönderna?

      För det första arbetar vi inte bara med olivolja utan också med andra saker. Till exempel med de skatter bönderna betalar när de köper varor de behöver till jordbruket. Genom advokater ser vi till att skatterna kommer tillbaka och att de delas ut till bönderna. Vi arbetar också med försäkringar: det är något som de bönder som väljer att organisera sig i PFU får. Med skatten ligger det till så att vi köper det mesta vi  behöver av Israel men enligt lagen så  ska inte bönderna betala den skatten. Alltså  tar den palestinska myndigheten tillbaka skatten och PFU ser till att den går tillbaka till de bönder som är medlemmar i PFU och kan visa kvitton på vad de betalt. Försäkringarna jag pratade om omfattar hela familjerna. Vi försöker även att hjälpa de småbönder som inte organiserar sig i PFU men de får inte försäkringarna och de får inte hjälp med att få tillbaka skatterna. Men ett medlemskap kostar tio shekel (cirka sjutton kronor) per år så vi pratar inte om några stora summor.

      Andra frågor vi arbetar med är djurhållning och att försöka marknadsföra och utveckla mjölkproduktionen och mjölkprodukter. Vi tillhandahåller små och stora lokaler för mjölken, laboratorier för att testa den och vi arbetar med ett företag som saluför den. Dessutom försöker vi arbeta med att byta produkter mellan olika områden på Västbanken. Vi kan ta frukt från Hebron till exempel och skicka dit mjölk istället. Och vi hjälper bönderna med foder till sina djur, köper stora mängder från något företag och hjälper bönderna med krediter på upp till sex månader. Det kan ju hända att de väntar på att få pengar för till exempel tomater de odlar och då kanske de inte har kontanter för att kunna köpa foder till sina djur.

      En annan sak är att vi  har startat en liten sparkassa för bönderna. Bönderna får oftast inga lån från vanliga banker så därför ser vi till att de kan få små lån från oss. De kan låna till exempel tusen dollar och så betalar de tillbaka pengarna under en tvåårsperiod. Vi samarbetar med jordbruksministeriet, ett samarbete som är mycket bra. Vi stödjer projekt för vägar i trakten och vi har ett projekt med att skapa 140 regnvattensamlare för  att förbättra vattensituationen. En av våra största vattenreservoarer här i Tulkarem ligger nära muren och kontrolleras av israelerna. Kommer du i närheten av den riskerar du  att bli skjuten!

Hur finansierar ni verksamheten?

      Från början tog vi ett stort lån i en kuwaitisk bank, ett lån på två miljoner jordanska dinarer.

Hur ser situationen ut för de palestinska bönderna?

      Jordbruket är en stor sektor i Palestina: Nästan sextio procent av palestinierna är bönder. Och naturligtvis drabbas bönderna hårt av en massa saker här: Ockupationen, den israeliska kontrollen av vattnet, vägspärrarna, problem med import och transport av varor mellan olika delar av Västbanken. Vi försökte till exempel exportera 500 djur till Gaza och det tog oss två månader av förhandlingar innan vi lyckades! Djuren blev klassade som en säkerhetsrisk. Ofta förhindras transporter. En enda israelisk soldat kan klassa någonting som en säkerhetsrisk! Och sen har vi muren. 16 000 dunums (
1 dunum=1000 kvadratmeter) finns bakom muren och 3000 dunums förstördes av tanks i samband med byggandet av muren. I byn Katin har bönderna till exempel 6000 dunums som är isolerade bakom muren. De palestinska bönderna var de första som slogs mot muren! Apartheidmuren har ställt till en enorm skada i det här området. Tulkarem är en av de mest kända jordbrukstrakterna på Västbanken och muren förstörde en enorm mängd träd och la massor av mark bakom muren.

      Sen har vi direkt förstörelse av olivträd och växthus. Vi har en stor grönsaksproduktion med fyratusen växthus men massor av olivträd har ryckts upp med rötterna och hundratals växthus i det här området har förstörts av de israeliska soldaterna och av bosättare. Sedan muren började byggas 2002 har 25 000 olivträd förstörts bara här i Tulkarem. Då räknar vi också med de träd som finns bakom muren eftersom bönderna inte kommer åt dem. Här i Tulkarem finns också en kemisk fabrik som flyttades hit från Israel för att den ansågs för farlig för människors hälsa där. De dagar vinden ligger på åt väster stängs fabriken så invånarna i Israel ska slippa utsläppen!

Berätta lite om den palestinska olivoljan…

      Om vi pratar om olivolja så är vårt största projekt just nu ett samarbete med den italienska regeringen runt olivolja. Och vi  har ett konstant pågående projekt med plantering av olivträd. Exporten av olivolja är mycket, mycket viktig. Förra året, som var ett bra år, producerades trettiofem tusen ton olivolja och de lokala behoven är kanske åtta till tio ton. Minst tjugofem tusen ton fanns alltså över… För exporten väljer vi ut de fattigaste familjerna som har störst behov av inkomster och sen går vi uppåt. Vi har hela statistiken över vilka som har det sämst ställt. Oftast kommer bönderna hit till kontoret och berättar hur de har det. Ett problem med olivoljan är att bönderna får vänta flera månader på  sin betalning, det är därför delar av den olja som exporteras betalas i förskott av kunderna. Vi har ju också kostnader för filtrering, buteljering och för etiketter och transporter.

När vi några dagar senare träffar Issa Shetleh på PFU:s centrala kontor i Ramallah berättar han att hela den palestinska olivoljeexporten – med PARC, PFU, olika fair tradeorganisationer och de kommersiella intressena som aktörer – kan nå en export på ungefär 5000 ton för närvarande. Alltså tvingas de sälja till Israel som ofta köper upp olivoljan till ett relativt lågt pris, märker om den och exporterar den. Den alternativa exporten syftar alltså både till att få ett bättre pris och att slippa tvingas exportera till ockupationsmakten Israel. Fler och fler bönder ställer om till helt ekologisk odling och PFU har anlitat ett egyptiskt cerifieringsorgan för att få stora delar av olivoljan rättvisemärkt.

      Vårt olivoljeprogram är avancerat, säger Issa Shetleh. Bland annat har vi hjälp flera månader i sträck av en fransk olivoljeexpert som just nu arbetar med att lära oss testa smaken på oljan. Genom ekologiska produktionsmetoder försöker vi också stabilisera produktionen så den inte går så mycket upp och ned från år till år. Det går att förbättra produktionsmetoderna och det går att ta hand om träden och markerna bättre, då slipper vi svackor och kan förse marknaden kontinuerligt. Dessutom går vi mer och mer över till att lagra oljan i ståltankar istället för de plasttankar där vi tidigare lagrat den. De är visserligen mycket dyrare men där kan oljan lagras i två år utan att tappa i kvalité mot ett halvår för plasttankarna.

Hur ser kvinnornas roll ut i organisationen och i de kooperativ ni samarbetar med?

– För det första arbetar vi bara med kooperativ och inte med enskilda bönder. Och kvinnorna deltar i hög utsträckning. År 2005 var tio av de fyrtiofem kooperativ som vi arbetar med kvinnokooperativ och i de andra kooperativen finns det många kvinnliga medlemmar. 2005 var sjutton procent av medlemmarna kvinnor och vi försöker utöka det antalet. Nu försöker vi utveckla ett speciellt kvinnoprogram genom tre av kooperativen: Vi ska pröva att låta kvinnorna göra oliv- och tomatpasta. Vi tänkte försöka göra det dels genom kvinnokooperativen och dels genom kvinnor i kooperativen. Dessutom har vi sju kvinnor anställda här på huvudkontoret, vilket är över hälften av de anställda här.